Mord på Mallis ~ Polisförhör (del 3)
"Död?" frågade Betty.
"Murdered", svarade en bister polisman på andra sidan skrivbordet.
"Hur?" undrade Daniel från stolen bredvid Bettys.
"Det kanske ni kan berätta för mig? Antonio ringde in en anmälan om misshandel i går kväll, innan han hittades mördad här i receptionen", informerade polisen samtidigt som han bläddrade i sina papper. "Och det var ni två som hade misshandlat honom."
"Vi misshandlade inte honom", utbrast Betty.
"Det är en enorm överdrift", förtydligade Daniel.
"Vad hände, enligt er?"
Betty tog ordet och berättade på hetsig och plötsligt stapplande engelska om felbokningen och att hon och Daniel nu tvingats dela hotellrum.
"Och då kan det ha utbytts några hårda ord", avslutade Daniel utläggningen.
"Bara ord?" sa polisen frågande. "Mannen tog strypgrepp medan damen slog hårt mot huvudet", läste han från sina papper.
"Inte en chans", protesterade Betty och flög upp från stolen, ut från kontorsrummet, som polisen hade tagit i bruk som förhörsrum, och ut i receptionen där vitklädda tekniker fortfarande såg ut att jobba. En av dem sa något på spanska.
"Pardon?" sa Betty.
"Du får inte vara här", informerade teknikern på engelska.
"Jag ska bara ta en sådan här", sa hon och sträckte sig över receptionsdisken för att få tag i en av broschyrerna som stod i ett ställ. Hon kunde inte låta bli att snegla ner på golvet där det fanns rester av en blodpöl. Precis när hon skulle norpa åt sig en av broschyrerna fick hon syn på en avbruten nagel som låg alldeles bredvid metallstället. Den hade inte legat där kvällen innan, inte när de bråkade med den nu döde receptionisten åtminstone. Det visste Betty med säkerhet, eftersom en avbruten nagel definitivt hade avskräckt henne från att närma sig broschyrerna över huvud taget. Nu, när hon tydligen var misstänkt för mord, bortsåg hon från nagelbiten med cerise nagellack och tog en broschyr innan polisen kom ikapp henne, tog tag om hennes axlar och styrde tillbaka henne till kontorsrummet.
"En sådan här gör ingen skada", sa hon och slog med broschyren mot polisens arm i ett par kvicka rapp.
"Betty!" utropade Daniel förskräckt.
"Förlåt", sa hon och satte sig på stolen. "Sorry", sa hon sedan till polisen som verkade vara mest förvånad över tilltaget.
"Jag tog i alla fall inget strypgrepp", försvarade sig Daniel.
"Det måste finnas någon övervakningskamera", sa Betty och tittade ut mot receptionen.
"Out of order", sa den bistre polismannen. "Ni kan gå, men håll er i närheten, lämna inte ön och stanna helst på hotellområdet."
"Jaha", sa Betty och tog en klunk av sin apelsinjuice. "Vad ska du säga till Susanna nu när du är fast här, misstänkt för mord?"
"Vem?" frågade Daniel med rynkad panna och lastade in en stor tugga äggröra i munnen. Än så länge var de två de enda hotellgästerna på frukostbuffén.
"Din fru", sa Betty med en tyst undran om Daniel höll på att bli senil.
"Hon heter Sanne", informerade han.
"Är hon dansk?"
"Nej."
"Finns det inte någon dansk sångerska som heter så?"
"Det finns väl många som heter så?" Daniel började låta irriterad.
"Vad ska du säga till henne?" undrade Betty.
"Hon behöver inte få veta något. Inte än."
"Härligt med ärlighet i relationer, tycker du inte?" Betty kunde inte låta bli att le. Retfullt, tyckte Daniel.
"Jag kanske borde sätta dig på att skriva om relationstips istället för semestertips?" slängde han ur sig, varpå Betty skrattade rått och högt, och tystnade tvärt. Bakom buffébordet stod en restauranganställd och lade upp uppskuren melon på ett fat. Bredvid honom stod en kvinna och pratade. Betty tyckte att hon såg upprörd ut och inte som någon anställd. Inte anställd i restaurangen åtminstone. Hennes klänning var cerise.
"Jag ska bara ta lite frukt", meddelade Betty och gick med snabba steg mot buffén. Log mot mannen, tog för sig av melonen och sneglade mot kvinnan. Hennes naglar matchade klänningens färg - och nageln på det ena pekfingret var bruten.
Fortsättning följer. Nästa del kommer i nästa vecka.